Initierat.

2018-01-10 17:27

Därför ska ­dagens ­vänster läsa anarkister från 1800-talet

Finns det något att hämta i den frihetliga socialistiska ­traditionen för en ung vänster i dag? Har Pjotr Kropotkin och Paul Lafargue något att säga oss fortfarande? Ja, svarar Rasmus Landström och menar att man inte behöver kalla sig anarkist för att uppskatta deras texter.

År 1969 skrev den stora revolutionshistorikern Eric Hobsbawm en essä som hette ”Reflections on ­anarchism”. Där konstaterade han lite förvånat att anarkismen ”kommit tillbaka”. I Hobsbawms ögon var anarkismen en samling för-industriella och primitiva ideologier som inte borde ha överlevt ryska revolutionen. ­Dessutom trodde han att alla anarkister var döda efter Stalins utrensningar på 30-talet. Men nu var det alltså 1969, student­uppror och på gatorna skanderades ­klassiska anarkistiska slagord medan grupper som situationisterna var tydligt influerade av idéer om autonom organisering.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Hade Eric Hobsbawm levt i dag hade han kunnat göra ungefär samma reflektion om anarkismens återkomst. Sedan 1960-talet har anarkismen kommit tillbaka gång på gång: bland zapatisterna i Mexiko under protesterna mot IMF, i Porto Allegro inom den ­globala rättviserörelsen, under Occupy Wall Street etcetera.

Som politisk rörelse har anarkismen varit rätt obetydlig, men ändå tycks alltid en ung generation radikaler dras till dess ideologier. Det är därför roligt att det under hösten publicerats två riktiga klassiker inom den frihetliga socialistiska traditionen. Det rör sig om Pjotr Kropotkins ”Ömsesidig hjälp” och Paul Lafargues ”Rätten till lättja”, böcker som under stora delar av 1900-talet varit bort­sorterade ur den socialistiska kanonen. Så, har de något att säga oss i dag? Vi ska återkomma till det.

Återutgivningen av Kropotkins ”Ömsesidig hjälp” är verkligen på tiden. Den publicerades ursprungligen som en samling essäer ­mellan 1890 och 1896 och har inte publicerats på svenska sedan 1914. Men nu kommer den i följsam översättning av Bo Greider, som också försett boken med ett kontextualiserande efterord. Det är en pamflett som borde vara lika obligatorisk för en ung vänster som ”Kommunistiska manifestet”.

”Ömsesidig hjälp” är ursprungligen ett inlägg i den darwinistiska debatten, skrivet i opposition mot de engelska social­darwinisterna. Kropotkin menade att vetenskapsmän som Huxley­ hade överbetonat konkurrensen som drivkraft i utvecklingen och underskattat samarbetet. Varför, skriver Kropotkin, bildar hästar ring när de utsätts för ett vargangrepp? Givetvis handlar det inte om familjekänsla eller ”kärlek” hästar emellan­ utan om att evolutionen försett dem med insikten om att den individuella lyckan är beroende av gruppens lycka. Om inte evolutionen premierar samarbete – varför har då den sällskapssjuka (men illa utrustade) anden översvämmat jorden medan en asocial toppjägare som falken är utrotningshotad?

Ljus syn på evolutionen

Så fortsätter Kropotkin sin historieskrivning över evolutionen, från djurriket via stenåldersmänniskans organisering i klaner och stammar. Till staden där gillena och senare fackföreningarna uppstod. Det är en oerhört mäktig historieskrivning som pulvriserar föreställningen om att naturen är ett ”gladiatorspel” där ständig konkurrens råder.

Kropotkin räknar faktiskt i Darwins verk och upptäcker att ”konkurrens” inom samma art endast nämns fem (!) gånger. ­Vilket är ganska häpnadsväckande med tanke på vad ”darwinismen” symboliserat genom historien.

Själv läste jag Kropotkins bok för många år sedan och bländades redan då av dess ljusa syn på evolutionen. Det märks tydligt att den är skriven innan första världskriget, och på många sätt står den som ett monument över det utvecklingsoptimistiska 1800-talet. Med sin tro på människans förmåga att samarbeta har den även inspirerat i samtiden viktiga tänkare som Rebecca Solnit och Frans de Waal. Men boken är inte bara intressant ur ett historiskt perspektiv. För även om Kropotkin stödjer sig på en del ­vetenskapliga rön som gått ur tiden – som Lamarcks idéer om förvärvade egenskaper – så har boken fått en renässans med den moderna evolutionsbiologins tes om ”genetisk ­variation”. Där är det mer eller mindre fastställt att samarbete är en ­egenskap som gynnas vid selektionen. Vilket till och med fått en ­socialdarwinist som Richard Dawkins – som lanserade idén om ”den själviska genen” – att tala om ”den solidariska genen”.

Angriper arbetarrörelsen

Om Kropotkins bok är ett försök att skriva en anarkistisk ­vetenskapshistoria där människans jämlikhetspatos framställs som naturligt är Lafargues bok mer av ett dagspolitiskt inlägg. I ”Rätten till lättja” från 1881 (i översättning av Marie Berthelius) går han till angrepp mot en arbetarrörelse som idealiserar lönearbetet och kräver åtta timmars­ arbetsdag. Detta är ­vansinne, ­utbrister Lafargue, och menar att vi i ­automationens och den ­tekniska utvecklingens tid borde kräva 3–4 ­timmars ­arbete – så att alla kan tillägna sig kultur och utveckla sina personligheter.

Det är inte slitet på fabriken vi ska kräva rätten till, lyder ett av bokens credon, utan fritiden. Känns det igen? Jodå, i dag har ”arbetskritik” blivit högsta mode, både bland feministiska ­sociologer och marxistiskt orienterade teoretiker som Paul Mason. I Sverige har Roland Paulsen blivit något av en poster boy för inriktningen, och han citerar för övrigt Lafargue med gillande.

Det ska dock sägas att ”Rätten till lättja” är en ganska tunn soppa som bok betraktat. Visserligen finns här ett och annat skarpt infall – som när författaren förutspår ett konsumtionssamhälle byggt på artificiella behov (hej samtiden!) – men parallellt med detta förekommer en mängd tokiga felaktigheter. Bland annat påstår Lafargue att det var de arbetsglada proletärerna som själva avskaffade fridagarna som infördes av hantverksskråna. Som om det var löntagarnas sjuka behov att arbeta som ställde till det, och inte kapitalistklassen.

Står för en motbild av människan

Som vi ser finns det alltså en del daterade inslag både hos ­Kropotkin och Lafargue (mer hos den senare). Men trots det är jag – till skillnad från Hobsbawm – inte särskilt förvånad över deras återkomst. Och det tror jag handlar om något bortom politiska och vetenskapliga konjunkturer. I tider av klimat­förändringar, massmigration och tilltagande konservatism står de för en ljus motbild av människan – som empatisk, lekande och samarbetande.

Det är en människosyn som behövs som ett komplement till den dystra marxistiska. Och oavsett om man omfamnar generalstrejken och autonom organisering eller inte finns det något att lära här. Som att politiska projekt kan grundas i existentiella – rentav biologiska – antaganden. Och att vi i ­post­modernismens kölvatten inte behöver vara så rädda för att tala om ”människans natur”.